Förklaring..
Vad man än kan tro om mig så är jag inte elak, jag har bara väldigt svårt för att prata känslor.
Just nu är det ingen som förstår mig och då är det upp till mig att förklara.
Jag förväntar mig ingenting utöver det vanliga, men det har varit väldigt många incidenter på sista tiden som gjort att jag stundvis känner mig ensam. Väldigt ensam.
Det händer småsaker som jag i vanliga fall inte skulle brytt mig om men som i dagsläget blir pricken över i:t. Jag tycker det är jättetråkigt men tror mig ha hittat en lösning på problemet.
När jag försökte förmedla vad jag känner och hur jag upplever vänskap just nu blev det uppenbarligen fel för jag fick bara arg respons. Därför känner jag att jag måste tänka på andra alternativ. Jag vill inte göra mina vänner sura samtidigt som jag inte vill behöva känna mig liten i denna värld. Jag vill inte behöva uppleva att allt jag säger blir vänt mot mig utan att jag får chans att förklara mig..
Jag funderar allvarligt på ett studieuppehåll nu för jag vill inte att andra ska uppfatta mig som en svans. Det tråkiga tycker jag är att jag har gått och bitit ihop hela våren på grund av allt som hänt min familj och sen när jag känner mig utanför så förstärks den känslan ytterligare av småsaker. Jag vet inte om jag är larvig för det är ingen som pratar med mig och säger åt mig att skärpa mig. Det är inte heller någon som förklarar varför dessa småsaker händer utan de bara sker.. Ibörjan hade jag koll själv men nu känns det lite som ett töcken.
Jag har aldrig haft inställningen av att kompisar sitter ihop men det verkar andra tro att jag har..
Jag kan inte säga mycket annat än att jag är ledsen om ni fått den uppfattningen.
Jag tycker precis som alla andra att det är mysigt att umgås på tu man hand med olika personer men ibland kan ett samtal vara så enkelt för att visa att man bryr sig.
Jag säger inte att jag är felfri, jag orkar inte mer just nu bara och då tänker man väldigt mycket på hur det kunde ha varit, hur andra kunde ha gjort/ sagt, varför aldrig min familj ringer o frågar hur jag mår och liknande..
Just nu är det ingen som förstår mig och då är det upp till mig att förklara.
Jag förväntar mig ingenting utöver det vanliga, men det har varit väldigt många incidenter på sista tiden som gjort att jag stundvis känner mig ensam. Väldigt ensam.
Det händer småsaker som jag i vanliga fall inte skulle brytt mig om men som i dagsläget blir pricken över i:t. Jag tycker det är jättetråkigt men tror mig ha hittat en lösning på problemet.
När jag försökte förmedla vad jag känner och hur jag upplever vänskap just nu blev det uppenbarligen fel för jag fick bara arg respons. Därför känner jag att jag måste tänka på andra alternativ. Jag vill inte göra mina vänner sura samtidigt som jag inte vill behöva känna mig liten i denna värld. Jag vill inte behöva uppleva att allt jag säger blir vänt mot mig utan att jag får chans att förklara mig..
Jag funderar allvarligt på ett studieuppehåll nu för jag vill inte att andra ska uppfatta mig som en svans. Det tråkiga tycker jag är att jag har gått och bitit ihop hela våren på grund av allt som hänt min familj och sen när jag känner mig utanför så förstärks den känslan ytterligare av småsaker. Jag vet inte om jag är larvig för det är ingen som pratar med mig och säger åt mig att skärpa mig. Det är inte heller någon som förklarar varför dessa småsaker händer utan de bara sker.. Ibörjan hade jag koll själv men nu känns det lite som ett töcken.
Jag har aldrig haft inställningen av att kompisar sitter ihop men det verkar andra tro att jag har..
Jag kan inte säga mycket annat än att jag är ledsen om ni fått den uppfattningen.
Jag tycker precis som alla andra att det är mysigt att umgås på tu man hand med olika personer men ibland kan ett samtal vara så enkelt för att visa att man bryr sig.
Jag säger inte att jag är felfri, jag orkar inte mer just nu bara och då tänker man väldigt mycket på hur det kunde ha varit, hur andra kunde ha gjort/ sagt, varför aldrig min familj ringer o frågar hur jag mår och liknande..
Kommentarer
Trackback